Eternal Sonata

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om spelet. Jag har nu klockat in på ca 12 timmar och är fortfarande lite kluven när det gäller spelet. Det är verkligen vackert och hela atmosfären är sådär fluffigt mysigt. Det som jag stör mig på dock är dessa förbenade röstskådespelare. Jag har prövat både de japanska och de engelska och ingen av dem låter helt perfekt. Samtidigt vill jag inte stänga av rösterna, då de faktiskt tillför en hel del. Men ta en titt nedan så kanske ni förstår vad jag menar.




Det är visserligen roligare nu när man börjar lära känna karaktärerna bättre, och det kommer fler än de fyra som ni kan se i klippet ovan. Btw, den långe med lila hatt och klädsel är Chopin själv. Från början trodde jag att han skulle ha en betydligt större del i historien än han faktiskt har. Misstolka mig inte, hans liv berättas verkligen i spelet, men han känns ändå som en sidofigur för tillfället. Kanske blir bättre längre in i spelet.

Appropå ingenting, bör man vara medveten om att spelet har fruktansvärt många filmsekvenser. Det kan gå segment där du sitter i 15-20 minuter där du inte får göra någonting, utan bara luta dig tillbaka och se hur berättelsen framskrider. Det är det som känns lite konstigt, för en gång skull tycker jag att det är kul att se dem. De känns inte långrandiga (läs FFX) eller onödiga. Utan de tillför väldigt mycket till spelet. Visst det finns vissa segment som kanske kunde varit några minuter kortare, men i det hela känns det ganska gemytligt när dessa sekvenser dyker upp. De som funderar på att införskaffa spelet, bör också veta att det är ganska lätt. Jag har inte dött helt och hållet en enda gång ännu, och jag har bara behövt uppväcka mina karaktärer tre gånger hittils. Dessutom finns det ganska gott om sparställen. Jag tycker det är skönt, jag har ingen lust att behöva powerlevla.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0