Gwellmyns adventskalender

Innan Goldeneye 64, Banjo-Kazooie och Viva Pinata, släppte Rare en bunt med riktiga godbitar till NES:en. En av dessa var ett spel med snabba motorbåtar, elaka hajar och livsfarliga minor. Jag pratar så klart om Cobra Triangle. Spelet där du spelar en båt(?) som ska ta sig igenom ett antal banor, som visade prov på ganska bra variation. Att man dessutom kunde välja väg på vissa ställen gjorde inte saken sämre.

Jag ägde aldrig spelet själv, men jag lånade det antal gånger av mina kamrater och det är även ett av de få spel som jag i efterhand har försökt få tag i. Det var snabbt, hade ett bra system och man kunde få olika uppgraderingar alá Gradius. Variationen av banor var även otroligt givande. Ena stunden kunde det vara en ren racerbana, för att i nästa bana rädda oskyldiga badande från hajar eller andra båtar. Spelet hade även en del olika bossbanor, som kanske inte riktigt passande in, men var inte desto mindre roande.

Jag har alltid varit fascinerad av den vilda västern. Älskade att leka "pang-pang" med mina bröder och dricka en "specialare" i saloonen (dvs en blandning av apelsin- och jordgubbsaft). Jag kommer även ihåg att jag fick med ett reklamblad för Gun Smoke med i mitt Nintendo Magasin. På framsidan stod en häftig cowboy, med hatten nerdragen över ansiktet och siktade på en fiende.

Spelet i sig var ganska svårt för en sådan ung kille som mig. Det gick dock lättare när vi fick handkontrollen med inbyggd turbo. Plötsligt behövde jag inte sitte och trycka som en galning på knapparna, det vara bara hålla in och nergöra banditerna. Bosstriderna var både roliga och frenetiska. Det tog lång tid innan jag lyckades besegra Ninja Darts (Har ingen aning varför de valde att slänga in en ninja i ett westernspel?). Eftersom spelet inte var direkt förlåtande var det bara att börja om när ens tre continue var slut. Tack vare det lärde man sig efter tag spelet ganska bra. Eftersom fienderna visade sig på exakt samma ställen varenda gång.

Under tv-spelens historia har det spottats ut disney spel. En del bra, men mestadels rent skräp. Till NES släpptes det dock en hel del bättre disneyspel. Ett av dessa var Duck Tales. Där får man följa farbror Joakim på hans resa runtom i världen i jakt på ett antal skatter. Resan går genom amazonerna, transylvanien, himalaya, afrikas gruvor och även hela vägen till månen.

Det som var riktigt bra med spelet var inte bara att det var ett bra plattform spel, den hade även en riktigt bra kontroll. Det var sällan man tappade kontrollen över Joakim och de få gånger man gjorde det, hade man oftast endast sig själv att skylla på.

Cobra Triangle, som jag skrev om längre upp, kan sägas vara en uppföljare till R.C Pro Am. Ett smidigt och mycket beroende framkallande spel, där du får chansen att ratta en radiostyrd bil. Vet att det var många som hade svårt med själva styrningen i början, men gav man spelet en riktig chans tror jag att de flesta lärde sig ganska snabbt. Själv anser jag att det har en av de bästa styrsystemen fortfarande och det var många bilspel som tog efter kontrollen.

Banorna var ganska varierande och motståndet var ganska tufft. Speciellt svårt vart det när den gula bilen plötsligt fick för sig att få turbo i arslet och drog ifrån alla, oavsett hur bra bil man hade. På banorna kunde man samla bättre motor, däck och fjädring. Det fanns även bokstäver utslängda, som tillsammans formade ordet "Nintendo". När man väl fått ihop alla bokstäver förvandlades bilen till en ny bil. Den hade sammanlagt tre steg. Bilen började som en pickup bil, för att sedan bli en skåpbil och slutligen en rallybil.

Ahhh.... ett sådant enkelt, men ack så bra spel. Många svordomar och nästan bråk har startats tack vare detta spel. I spelet tar du form som av en "ballonfighter", en människa med två stycken ballonger på din rygg. Ditt uppdrag är att flyga omkring och förstöra ondskefulla ankors (tror jag i alla fall att det skulle föreställa) ballonger. Varför nu en anka skulle behöva en ballong för att kunna flyga. Det fanns även möjlighet att spela två spelare som skulle samarbeta (eller jävlas med varandra) för att klara de olika banorna.

Det räckte inte med att förstöra ballongerna för ankorna, dessutom var man tvungen att sparka till dem när de väl kom ner på marken. Om man inte lyckades pricka dem över den lilla sjö som fanns i mitten av banan. Då blev de fiskmat, något som även spelaren kunde bli om han flög för nära vattenbrynet. Har fortfarande mardrömmar när de gigantiska bruna fisken plötsligt dyker upp och slukar en i ett enda nafs.