Gwellmyns adventskalender

Män med trikåer som pucklar på varandra i en rektangulär ring, finns det något vackrare? Det är klart det gör, men är man 6-7 år gammal är det fruktansvärt häftigt. Wrestling i 8-bitar är kanske inte världens snyggaste eller avancerade spelform, men Pro Wrestling var otroligt roligt. Det var ett av de absolut första spelen jag spelade till Nintendo 8-bitars och var alltid det spel som vi hyrde innan vi skaffade en egen maskin.

I spelet har du sex olika karaktärer att välja mellan, Fighter Hayabusa, Starman, Kin Corn Karn, Giant Panther, The Amazon och King Slender. Alla med sina olika specialiteter. Genom att besegra alla andra karaktärer blev man VWA mästare (Video Wrestling Association). Sedan var man tvungen att försvara titeln tio gånger, innan man fick möta VWF (Video Wrestling Federation) mästaren Great Puma. Själv valde jag ofast Kin Corn Karn att spela med, då han hade coola karatesparkar. Jag skaffade aldrig spelet själv, utan det förblev ett spel som vi hyrde om och om igen.

Men.... Vad är det här? Hur kommer det sig att ett sådant otroligt bra spel som Super Mario Bros 3 "bara" lyckas ta sig till plats 9? Jo, det är ett riktigt bra spel, men det finns andra spel som har betytt mer för mig under 8-bits eran. Jag vet inte om jag egentligen behöver berätta så mycket om det här spelet. Tror att majoriteten har spelat det någon gång, oavsett om man är intresserad av tv-spel eller inte.

Det som egentligen saknades i spelet, som senare kom i all-star versionen, var ett sparsystem. Fick man för sig att försöka klara spelet, fick man räkna med att det skulle ta hela dagen och kanske mer än så. Om man inte valde att "fuska" med flöjtarna som gör att du kan hoppa mellan världar. Men vem gjorde sånt? *Harkel, harkel*

Innan Mike Tyson åkte dit för att slagit ner folk, bitit folk i ören och våldtagit, så hade han sitt namn på ett av världens bästa sportspel. Spelet där du tar på dig boxaren Little Mac, för att fighta dig upp till toppen där Mike Tyson (I de senare spelen, Mr. Dream ) väntar på att skratta dig rakt upp i ansiktet. Under spelets gång får Little Mac möta ett antal olika boxare, med lika många olika stilar. Du har t ex den flamenko dansande "Don Flamenco", det ryska fyllot "Soda Popinski" och jättetjockisen "King Hippo".

Enligt Nintendo själva byttes inte Mike Tyson ut för att han blev fälld för våldtäkt. Utan för att kontraktsbrott mot Nintendo och att han dessutom hade förlorat tungviktstiteln till en annan boxare. Själv kom jag väldigt få gånger fram till Mike Tyson själv. Jag fastnade nästan alltid på Super Macho Man. Han var hur svår som helst. Första gången jag såg slutet av spelet, så satt jag bredvid och kollade på när ett av familjens sommarbarn klarade spelet. Tror inte att jag själv klarat det efter det heller. Men fortfarande är det kul att ta fram spelet och dra en match eller två mot alla minibossarna.

Track & Field i all ära, men det var det här spelet som verkligen fick upp mitt intresse för friidrottspel. Spelet utspelar sig under OS i Barcelona 1992 och innehåller 18 olika grenar. Visserligen är fyra av dem löpargrenar och 5 simgrenar. Det går att spela upp till 8(!) spelare, även om bara två kan spela i taget.

(Hittade tyvärr ingen video på spelet)

Spelet fick väldigt lite uppmärksamhet, antagligen för att spelet släpptes i slutet av 8-bitarns levnadsår. Personligen tycker jag att det är bättre än Track & Field 2 och dessutom mer varierande. En av mina favoritgrenar är helt klart Maratonen. Den utspelar sig mellan blocken av grenar och det du gör är att bestämma hur fort din karaktär ska springa. Det gäller att vara strategiskt, beroende på om det är uppförsbacke eller nerförsbacke på gång och hur mycket kraft man har kvar i sin mätare. Oftast slutade det med att man fick se sin karaktär komma krypandes in i mål, för att han var så trött. Vem skulle inte bli det efter att ha sprungit 42 km.

Spelet med världen läskigaste introlåt. Det tyckte jag i alla fall då, numera går det fortfarande rysningar genom kroppen när jag hör låten. Men mest för att ger tillbaka så otroligt bra minnen. Spelet där du tar på dig rollen som Samus Aran, prisjägare, som är på planeten Zebes för att stoppa rymdpiraterna och moder hjärnan.

Som liten hade jag svårt att ta till mig spelet och ville egentligen göra mig av med det. Som tur var stoppades dessa planer av mina bröder. De ville så klart spela vidare, då de såg storheten i spelet. Det var först ett par år senare som jag förstod vilket otroligt bra spel som Metroid var. Att dessutom fanns ett kodsystem som gjorde att du kunde stänga av och påbörja där du var senast, var helt underbart. Även om koderna inte alltid var helt att lita på. Jag kan fortfarande hitta små lappar i kartongerna med koder som jag tror kommer från Metroid.