Gwellmyns adventskalender

Det är inte ofta som filmer blir lyckade spel. Men 1991 lyckades ändå Sculptured Software med det årets stora äventyrsfilm med Kevin Costner i huvudrollen. Man kan tycka precis vad man vill om filmen och spelet, men för en 10:årig grabb som mig föll jag pladask för allt som hade med Robin Hood att göra. Kan vara därför jag verkligen älskade det här spelet.

Spelet följer filmen ganska väl, från att Robin behöver fly från Jerusalem, till att hämnas på Sheriffen av Nottingham för att mördat hans far. Jag kommer ihåg att fäktingsscenerna i spelet påminde ganska mycket om de i Pirates!. Skulle jag plocka upp spelet idag skulle jag antagligen inte se storheten i det längre, men då 1991 var det ett av mest magiska spel jag spelat.

Så enkelt, men så genialiskt. Spelsystemet är inte unikt, långt ifrån, men ändå är det svårt att lägga ifrån sig handkontrollen när man väl börjat spela det. Spelet handlar om draken Tamagon som bestämmer sig för att befria världen från den ondskefulla "Devils World" som styrs av den elaka Djävulen. Genom ett antal labyrintliknande spel ska man antingen flytta biblar till en inhängning eller använda kors för att förgöra alla fiender.

Devil World är det enda spelet som är designat av Shigeru Miyamoto som inte släppts i USA. När spelet släpptes så fick inte spel innehålla några religiösa symboler eller referenser. Vilket gjorde att det förbjöds. På det viset är det unikt som ett av få spel som släppts i Europa och Japan, men inte USA.

The Goonies, filmen som handlar ett gäng ungdomar som bestämmer sig för att försöka hitta en nedgrävd skatt. Spelet Goonies släpptes aldrig utanför japans gränser. Det gjorde dock uppföljaren, med det fantasifulla namnet Goonies II. I spelet tar du på dig rollen som Mikey som måste rädda de sex andra "goonies" ungdomarna. Spelet liknar faktiskt Castlevania serien en hel del, då det även här gäller att gå tillbaka till tidigare besökta platser för att hitta nya vägar. Spelet innehåller även en hel del vapen och utrustningen som behövs för att ta sig vidare.

Att spelet hamnar så högt upp har att göra med att det är ett förbannat bra spel. Fortfarande. Jag satte mig ner för något år sedan och påbörjade spelet igen och jag inser att jag hade glömt bort mycket av banorna, vilket gjorde att jag än en gång var tvungen att ta till geniknölarna och mina bästa strategier. Det är faktiskt så att jag blir riktigt sugen på att dra fram den gamla filmen också, bara för att se om det finns några som helst likheter mellan spelet och filmen.

Nu pratar vi om den amerikanska och europeiska varianten. Inte den japanska som senare kom att kallas Lost Level på vår kontinent. Många kanske tycker att det känns konstigt att jag lägger detta spel högre än det tredje i serien. Men så är det. Super Mario Bros 2 är bättre. Även om det i grunden är ett helt annat spel (Doki doki panic, för er som inte vet).

I spelet kan man spela som Mario, Luigi, Toad eller Prinsessan. Alla har de olika fördelar. Min favorit var nog ändå Luigi. Jag har alltid varit en sucker för sidekicksen. Han har dessutom fördelen att det är lättare att ta sig till omöjliga platser. Jag tror även att det var ett av första spelen som jag lyckades klara före mina bröder. Kan ha och göra med att Wart är en av världens enklaste slutbossar.

För er som känner mig tror jag inte det kommer som en överraskning. Jag har alltid, och kommer nog alltid, ha Link som en av mina stora hjältar. Jag är otroligt tacksam att Shigeru Miyamoto fick chansen att göra legenden om zelda. För er som inte har spelat första zelda spelet, antingen för att ni är för unga, börjat spela tv-spel sent i åldern eller helt enkelt för korkade för ert egna bästa, så måste ni spela spelet där allting började. Visst, den når inte upp till sina föregångare på samma sätt. Men fortfarande är det ett av de absolut bästa spelen, inte bara till Nes, utan någonsin.

Män med trikåer som pucklar på varandra i en rektangulär ring, finns det något vackrare? Det är klart det gör, men är man 6-7 år gammal är det fruktansvärt häftigt. Wrestling i 8-bitar är kanske inte världens snyggaste eller avancerade spelform, men Pro Wrestling var otroligt roligt. Det var ett av de absolut första spelen jag spelade till Nintendo 8-bitars och var alltid det spel som vi hyrde innan vi skaffade en egen maskin.

I spelet har du sex olika karaktärer att välja mellan, Fighter Hayabusa, Starman, Kin Corn Karn, Giant Panther, The Amazon och King Slender. Alla med sina olika specialiteter. Genom att besegra alla andra karaktärer blev man VWA mästare (Video Wrestling Association). Sedan var man tvungen att försvara titeln tio gånger, innan man fick möta VWF (Video Wrestling Federation) mästaren Great Puma. Själv valde jag ofast Kin Corn Karn att spela med, då han hade coola karatesparkar. Jag skaffade aldrig spelet själv, utan det förblev ett spel som vi hyrde om och om igen.

Men.... Vad är det här? Hur kommer det sig att ett sådant otroligt bra spel som Super Mario Bros 3 "bara" lyckas ta sig till plats 9? Jo, det är ett riktigt bra spel, men det finns andra spel som har betytt mer för mig under 8-bits eran. Jag vet inte om jag egentligen behöver berätta så mycket om det här spelet. Tror att majoriteten har spelat det någon gång, oavsett om man är intresserad av tv-spel eller inte.

Det som egentligen saknades i spelet, som senare kom i all-star versionen, var ett sparsystem. Fick man för sig att försöka klara spelet, fick man räkna med att det skulle ta hela dagen och kanske mer än så. Om man inte valde att "fuska" med flöjtarna som gör att du kan hoppa mellan världar. Men vem gjorde sånt? *Harkel, harkel*

Innan Mike Tyson åkte dit för att slagit ner folk, bitit folk i ören och våldtagit, så hade han sitt namn på ett av världens bästa sportspel. Spelet där du tar på dig boxaren Little Mac, för att fighta dig upp till toppen där Mike Tyson (I de senare spelen, Mr. Dream ) väntar på att skratta dig rakt upp i ansiktet. Under spelets gång får Little Mac möta ett antal olika boxare, med lika många olika stilar. Du har t ex den flamenko dansande "Don Flamenco", det ryska fyllot "Soda Popinski" och jättetjockisen "King Hippo".

Enligt Nintendo själva byttes inte Mike Tyson ut för att han blev fälld för våldtäkt. Utan för att kontraktsbrott mot Nintendo och att han dessutom hade förlorat tungviktstiteln till en annan boxare. Själv kom jag väldigt få gånger fram till Mike Tyson själv. Jag fastnade nästan alltid på Super Macho Man. Han var hur svår som helst. Första gången jag såg slutet av spelet, så satt jag bredvid och kollade på när ett av familjens sommarbarn klarade spelet. Tror inte att jag själv klarat det efter det heller. Men fortfarande är det kul att ta fram spelet och dra en match eller två mot alla minibossarna.

Track & Field i all ära, men det var det här spelet som verkligen fick upp mitt intresse för friidrottspel. Spelet utspelar sig under OS i Barcelona 1992 och innehåller 18 olika grenar. Visserligen är fyra av dem löpargrenar och 5 simgrenar. Det går att spela upp till 8(!) spelare, även om bara två kan spela i taget.

(Hittade tyvärr ingen video på spelet)

Spelet fick väldigt lite uppmärksamhet, antagligen för att spelet släpptes i slutet av 8-bitarns levnadsår. Personligen tycker jag att det är bättre än Track & Field 2 och dessutom mer varierande. En av mina favoritgrenar är helt klart Maratonen. Den utspelar sig mellan blocken av grenar och det du gör är att bestämma hur fort din karaktär ska springa. Det gäller att vara strategiskt, beroende på om det är uppförsbacke eller nerförsbacke på gång och hur mycket kraft man har kvar i sin mätare. Oftast slutade det med att man fick se sin karaktär komma krypandes in i mål, för att han var så trött. Vem skulle inte bli det efter att ha sprungit 42 km.

Spelet med världen läskigaste introlåt. Det tyckte jag i alla fall då, numera går det fortfarande rysningar genom kroppen när jag hör låten. Men mest för att ger tillbaka så otroligt bra minnen. Spelet där du tar på dig rollen som Samus Aran, prisjägare, som är på planeten Zebes för att stoppa rymdpiraterna och moder hjärnan.

Som liten hade jag svårt att ta till mig spelet och ville egentligen göra mig av med det. Som tur var stoppades dessa planer av mina bröder. De ville så klart spela vidare, då de såg storheten i spelet. Det var först ett par år senare som jag förstod vilket otroligt bra spel som Metroid var. Att dessutom fanns ett kodsystem som gjorde att du kunde stänga av och påbörja där du var senast, var helt underbart. Även om koderna inte alltid var helt att lita på. Jag kan fortfarande hitta små lappar i kartongerna med koder som jag tror kommer från Metroid.

Innan Goldeneye 64, Banjo-Kazooie och Viva Pinata, släppte Rare en bunt med riktiga godbitar till NES:en. En av dessa var ett spel med snabba motorbåtar, elaka hajar och livsfarliga minor. Jag pratar så klart om Cobra Triangle. Spelet där du spelar en båt(?) som ska ta sig igenom ett antal banor, som visade prov på ganska bra variation. Att man dessutom kunde välja väg på vissa ställen gjorde inte saken sämre.

Jag ägde aldrig spelet själv, men jag lånade det antal gånger av mina kamrater och det är även ett av de få spel som jag i efterhand har försökt få tag i. Det var snabbt, hade ett bra system och man kunde få olika uppgraderingar alá Gradius. Variationen av banor var även otroligt givande. Ena stunden kunde det vara en ren racerbana, för att i nästa bana rädda oskyldiga badande från hajar eller andra båtar. Spelet hade även en del olika bossbanor, som kanske inte riktigt passande in, men var inte desto mindre roande.

Jag har alltid varit fascinerad av den vilda västern. Älskade att leka "pang-pang" med mina bröder och dricka en "specialare" i saloonen (dvs en blandning av apelsin- och jordgubbsaft). Jag kommer även ihåg att jag fick med ett reklamblad för Gun Smoke med i mitt Nintendo Magasin. På framsidan stod en häftig cowboy, med hatten nerdragen över ansiktet och siktade på en fiende.

Spelet i sig var ganska svårt för en sådan ung kille som mig. Det gick dock lättare när vi fick handkontrollen med inbyggd turbo. Plötsligt behövde jag inte sitte och trycka som en galning på knapparna, det vara bara hålla in och nergöra banditerna. Bosstriderna var både roliga och frenetiska. Det tog lång tid innan jag lyckades besegra Ninja Darts (Har ingen aning varför de valde att slänga in en ninja i ett westernspel?). Eftersom spelet inte var direkt förlåtande var det bara att börja om när ens tre continue var slut. Tack vare det lärde man sig efter tag spelet ganska bra. Eftersom fienderna visade sig på exakt samma ställen varenda gång.

Under tv-spelens historia har det spottats ut disney spel. En del bra, men mestadels rent skräp. Till NES släpptes det dock en hel del bättre disneyspel. Ett av dessa var Duck Tales. Där får man följa farbror Joakim på hans resa runtom i världen i jakt på ett antal skatter. Resan går genom amazonerna, transylvanien, himalaya, afrikas gruvor och även hela vägen till månen.

Det som var riktigt bra med spelet var inte bara att det var ett bra plattform spel, den hade även en riktigt bra kontroll. Det var sällan man tappade kontrollen över Joakim och de få gånger man gjorde det, hade man oftast endast sig själv att skylla på.

Cobra Triangle, som jag skrev om längre upp, kan sägas vara en uppföljare till R.C Pro Am. Ett smidigt och mycket beroende framkallande spel, där du får chansen att ratta en radiostyrd bil. Vet att det var många som hade svårt med själva styrningen i början, men gav man spelet en riktig chans tror jag att de flesta lärde sig ganska snabbt. Själv anser jag att det har en av de bästa styrsystemen fortfarande och det var många bilspel som tog efter kontrollen.

Banorna var ganska varierande och motståndet var ganska tufft. Speciellt svårt vart det när den gula bilen plötsligt fick för sig att få turbo i arslet och drog ifrån alla, oavsett hur bra bil man hade. På banorna kunde man samla bättre motor, däck och fjädring. Det fanns även bokstäver utslängda, som tillsammans formade ordet "Nintendo". När man väl fått ihop alla bokstäver förvandlades bilen till en ny bil. Den hade sammanlagt tre steg. Bilen började som en pickup bil, för att sedan bli en skåpbil och slutligen en rallybil.

Ahhh.... ett sådant enkelt, men ack så bra spel. Många svordomar och nästan bråk har startats tack vare detta spel. I spelet tar du form som av en "ballonfighter", en människa med två stycken ballonger på din rygg. Ditt uppdrag är att flyga omkring och förstöra ondskefulla ankors (tror jag i alla fall att det skulle föreställa) ballonger. Varför nu en anka skulle behöva en ballong för att kunna flyga. Det fanns även möjlighet att spela två spelare som skulle samarbeta (eller jävlas med varandra) för att klara de olika banorna.

Det räckte inte med att förstöra ballongerna för ankorna, dessutom var man tvungen att sparka till dem när de väl kom ner på marken. Om man inte lyckades pricka dem över den lilla sjö som fanns i mitten av banan. Då blev de fiskmat, något som även spelaren kunde bli om han flög för nära vattenbrynet. Har fortfarande mardrömmar när de gigantiska bruna fisken plötsligt dyker upp och slukar en i ett enda nafs.

På plats 20 hittar vi ett ganska simpelt spel, baserat på MAD seriens kalla kriget parodi Spy vs. Spy. Spy vs. Spy är ett spel där du intar antingen rollen som den vita X eller den svarta Y. Du springer från rum till rum i jakt efter ett antal föremål som behövs för att fly från den byggnad ni befinner i. Genom att flytta på tavlor, hyllor och tv-apparater hittar man allt från flygbiljetter till nycklar. Samtidigt gäller det att gillra fällor för sin motståndare, så att istället för att hitta de värdefulla sakerna, hittar en bomb eller något annat otäckt på platsen. Samtidigt gäller det själv att se upp för fiendens fällor.

.

Jag kommer ihåg själv att jag tyckte spelet verkade hur coolt som helst när det släpptes. Att man dessutom kunde vara två som jävlades med varandra var ännu roligare. Jag hade inte läst någon MAD tidning, men det gjorde inget. Spelet hade visserligen en totalt värdelös AI, men det var ju inte därför mans spelade spelet. Utan det var för att kunna förnedra sin motståndare så mycket som möjligt.

*Pust, flås, flämt* Var det ett spel som verkligen kunde ta musten ur en, så var det Athletic World. Spelet ingår i samlingen av spel som släpptes till Family Fun Fitness mattan. En föregångare till dansmattorna skulle man kunna säga. Genom att stampa på rätt knappar kunde man få figuren på skärmen att röra sig framåt.

Just Athletic World var det spel som följde med och det släpptes endast ett spel till i Europa till mattan. Vi ägde båda två, men det var Athletic World, men sina roliga bisarra löparbanor som gick hem bäst hos oss i familjen. Kommer fortfarande ihåg hur äckligt jobbigt det var att springa upp för backarna i pyramiden.

Spelet på plats 18 tror jag många minns. Det var inte direkt realistiskt, men ack så roligt. Varje lag bestod av fyra spelare, där man själv fick välja om dessa skulle vara smala och snabba, tjocka och starka eller små och balanserade. Att man kunde spela Sverige gjorde inte saken sämre.

Vet inte hur många matcher man spelade som bara gick ut på att försöka starta bråk. Ännu roligare blev det när vi fick reda på den hemliga koden för att få supersnabba skott och supersnabba figurer. Plötsligt fick spelet ytterligare en dimension när man frenetiskt försökte stoppa skotten från andra sidan rinken, som kom flygandes som kanonkulor. Något år senare släpptes ett spel som hette Blades of Steel som var lite mer realistisk hockey, men även här gick det att slåss som vildar.

Det här är ett spel som jag läste ganska mycket om när jag var liten och var hur sugen på som helst att testa. Det var dock först under äldre dagar som jag lyckades komma åt spelet och fick äntligen testa det. Nog var det så roligt som jag faktiskt hade förväntat mig, även om man får tittat på det med andra ögon, då det är svårt att jämföra det med dagens spel.

Spelet är ett fotboll RPG spel. Det gäller att ta sitt juniorlag till världsmästerskapen. Istället för att spela det som ett vanligt fotbollspel, så får man göra "drag" där man väljer hur man ska ställa upp karaktärerna och hur man ska agera i vissa situationer. Det blir lite mer som ett manager spel, men rpg inslag där man får vara med om olika situationer även utanför planen. Får ni chansen att testa spelet, tycker jag att ni ska ta den, det är en ganska annorlunda upplevelse.

Här har vi ett spel som jag, tillsammans med föregångaren, hyrde hur många gånger som helst. Dock köpte jag det aldrig. Ironsword är den andra delen i Wizard & Warrior trilogin till NES. I spelen spelar man riddaren Kuros som måste rädda världen från den ondskefulla magikern Malkil. I Ironsword har uslingen lyckats fånga krafterna från de fyra elementen, vind, eld, vatten och jord. Genom att besöka fyra olika världar baserade på elementen lyckas Kuros besegra de olika elementbossarna och tillslut få tag i det magiska svärdet Ironsword, för att sedan ta sig an Malkil.

Jag vet ärligt talat inte varför jag fastnade så mycket för spelserien. Jag spelade visserligen aldrig tredje delen lika mycket. Men ändå var det en fascinerande spelserie. Något som jag dock störde mig på, var att på framsidan av boxarna såg Kuros ut som en hård variant av Conan (Jojo, Conan ser visserligen hård ut i vanliga fall också) men i spelet bar han plötsligt en helrustning och sprattlade som värsta barnet så fort han dog. Mesigt.