Gwellmyns adventskalender

På plats 20 hittar vi ett ganska simpelt spel, baserat på MAD seriens kalla kriget parodi Spy vs. Spy. Spy vs. Spy är ett spel där du intar antingen rollen som den vita X eller den svarta Y. Du springer från rum till rum i jakt efter ett antal föremål som behövs för att fly från den byggnad ni befinner i. Genom att flytta på tavlor, hyllor och tv-apparater hittar man allt från flygbiljetter till nycklar. Samtidigt gäller det att gillra fällor för sin motståndare, så att istället för att hitta de värdefulla sakerna, hittar en bomb eller något annat otäckt på platsen. Samtidigt gäller det själv att se upp för fiendens fällor.

.

Jag kommer ihåg själv att jag tyckte spelet verkade hur coolt som helst när det släpptes. Att man dessutom kunde vara två som jävlades med varandra var ännu roligare. Jag hade inte läst någon MAD tidning, men det gjorde inget. Spelet hade visserligen en totalt värdelös AI, men det var ju inte därför mans spelade spelet. Utan det var för att kunna förnedra sin motståndare så mycket som möjligt.

*Pust, flås, flämt* Var det ett spel som verkligen kunde ta musten ur en, så var det Athletic World. Spelet ingår i samlingen av spel som släpptes till Family Fun Fitness mattan. En föregångare till dansmattorna skulle man kunna säga. Genom att stampa på rätt knappar kunde man få figuren på skärmen att röra sig framåt.

Just Athletic World var det spel som följde med och det släpptes endast ett spel till i Europa till mattan. Vi ägde båda två, men det var Athletic World, men sina roliga bisarra löparbanor som gick hem bäst hos oss i familjen. Kommer fortfarande ihåg hur äckligt jobbigt det var att springa upp för backarna i pyramiden.

Spelet på plats 18 tror jag många minns. Det var inte direkt realistiskt, men ack så roligt. Varje lag bestod av fyra spelare, där man själv fick välja om dessa skulle vara smala och snabba, tjocka och starka eller små och balanserade. Att man kunde spela Sverige gjorde inte saken sämre.

Vet inte hur många matcher man spelade som bara gick ut på att försöka starta bråk. Ännu roligare blev det när vi fick reda på den hemliga koden för att få supersnabba skott och supersnabba figurer. Plötsligt fick spelet ytterligare en dimension när man frenetiskt försökte stoppa skotten från andra sidan rinken, som kom flygandes som kanonkulor. Något år senare släpptes ett spel som hette Blades of Steel som var lite mer realistisk hockey, men även här gick det att slåss som vildar.

Det här är ett spel som jag läste ganska mycket om när jag var liten och var hur sugen på som helst att testa. Det var dock först under äldre dagar som jag lyckades komma åt spelet och fick äntligen testa det. Nog var det så roligt som jag faktiskt hade förväntat mig, även om man får tittat på det med andra ögon, då det är svårt att jämföra det med dagens spel.

Spelet är ett fotboll RPG spel. Det gäller att ta sitt juniorlag till världsmästerskapen. Istället för att spela det som ett vanligt fotbollspel, så får man göra "drag" där man väljer hur man ska ställa upp karaktärerna och hur man ska agera i vissa situationer. Det blir lite mer som ett manager spel, men rpg inslag där man får vara med om olika situationer även utanför planen. Får ni chansen att testa spelet, tycker jag att ni ska ta den, det är en ganska annorlunda upplevelse.

Här har vi ett spel som jag, tillsammans med föregångaren, hyrde hur många gånger som helst. Dock köpte jag det aldrig. Ironsword är den andra delen i Wizard & Warrior trilogin till NES. I spelen spelar man riddaren Kuros som måste rädda världen från den ondskefulla magikern Malkil. I Ironsword har uslingen lyckats fånga krafterna från de fyra elementen, vind, eld, vatten och jord. Genom att besöka fyra olika världar baserade på elementen lyckas Kuros besegra de olika elementbossarna och tillslut få tag i det magiska svärdet Ironsword, för att sedan ta sig an Malkil.

Jag vet ärligt talat inte varför jag fastnade så mycket för spelserien. Jag spelade visserligen aldrig tredje delen lika mycket. Men ändå var det en fascinerande spelserie. Något som jag dock störde mig på, var att på framsidan av boxarna såg Kuros ut som en hård variant av Conan (Jojo, Conan ser visserligen hård ut i vanliga fall också) men i spelet bar han plötsligt en helrustning och sprattlade som värsta barnet så fort han dog. Mesigt.