Gwellmyn

I lördags fick den lilla äventyrargruppen återigen ge sig an Marjuras kala landskap. Det började med att de hjälpte en motståndrörelse på ön att befria slavarna från det hemska slavlägret i svavelträsket. Allting gick nästan enligt planerna, Halvar och Mellin fick hugga ben, armar och huvuden av soldater och slavdrivare, medan Orrin smög sig upp till utsiktstornet och saboterade den stora vedhög som fanns där uppe så att staden inte skulle larmas. Att de satte eld på två av byggnaderna och stora svarta mål av rök slingrade sig upp i skyn var inget som någon av dem tänkte på. Inte heller fann de något spår av den alv de söker på ön. Innan de helt begav sig därifrån övertalade Orrin de andra att de skulle ge sig ut i svavelträsket för att söka efter överlevande.

Tillbaka i Arhem började de smida nya planer. Bland annat hade de hört hur några skumma typer hade pratat om att Kvurerna (infödingsfolket) skulle veta vägen till en helig plats där en skatt skulle ligga begravd. Eftersom våra rollpersoner ändå är ganska vänliga själar, valde de att varna sina vänner kvurerna. Dock kom de försent, de hade redan blivit överfallna och deras shaman Uxu blivit kidnappad. Som "Heliga krigare" de är så väljer våra vänner att hjälpa kvurerna och återfå sin heliga relik och stoppa banditerna. Den enda som motsätter sig är Orrin, men då hon fått en försäkran från kvurerna att de senare ska hjälpa dem att hitta de gröna männen väljer hon att följa med. Efter en lång strapats, återigen upp på glaciären, hittar de tillslut den heliga platsen och Uxu. De måste bege sig ner i en klyfta i glaciären, väl nere hittar de en gammal ruin stad och de och råkar även de stöta på banditerna. Eftersom de är simpla tjuvar anser hjältarna att de inte är en match för dem och attackerar. Striden blir blodig..... åt båda håller. Orrin mister nästan sin arm och Mellin sitt ben likaså. Allting slutar med att Orrin välter en bit av en gammal mur över två av banditerna och sedan är det bara att binda ihop dem. Uxu, shamankvinnan, har bett dem att hålla koll efter "femfinger handen". Då Halvar är den enda som är för tillfället är kapabel att gå får han vandra omkring en stund nere. Efter att ha hittat fem stenfigurer som liknar fingrar så använder han den staty som de återtagit från banditerna, sätter den på det som ska likna en tumme och vips! så uppenbarar sig en gång in i en kulle. Jaja, i alla fall så försvinner all snö och de märker att de kan gräva i jorden. Taadaaa en helig grav, Med massor av fällor. I den gamla graven hittar de mumier från en konungafamilj som verkar tillbe någon sorts tjurgud. De hittar även en gammal dolk som kan tala. Dolken, som heter Demens, berättar för hjältarna att den gigantiska bronstjur de hittat och som det rinner blod ur är den magiska blodkällan. Den som dricker av den kommer få oanade krafter. Orrin är den första försökskaninen att dricka ur källan..... och den enda, för då hon somnar in en djup sömn vågar inte de andra ge sig på källan. De väljer att istället ta sig ut ur graven och vila ett tag. Medan de försöker vila händer något. Marken skakar till och plötsligt får de besök av Kunga Mumien. Han får tillbaka Demens och det tvåhandsvärd han hållt i sin hand tidigare under kvällen. När han väl försvunnit tar våra hjältar sin chans och flyr snabbt som attan upp för klyftan där Uxu och deras vägvisare fortfarande väntar på dem. Orrin sover dock fortfarande.

Nu lämnar vi rollspelet. Förutom detta var jag och Anna ute på landet igår och cyklade tandemcykel. Vi cyklade in till Mariefred och gick på guidad visning av Gripholmsslott. En magnifik byggnad där jag blev mest imponerad av Gustav III teater. Jag vill också ha en privat teater, gärna i samma anda, för den var ruggig snygg. Gustav III fick den som en överaskning först och var själv barnsligt förtjust i den, bland annat satte han själv upp pjäser där han själv spelade med. När ryktet började gå att folk tyckte detta var lite underligt valde han att sluta själv som skådespelare. Dock renoverade han teatern och gjorde den "stor och magnifik". Han anställde ett teaterfölje som hela tiden såg att till ha pjäser att visa när han var ute på slottet och hälsade på.