Beroende eller panikångest?
Jag undrar egentligen om spelberoende om pengar, är ett beroende? Anledningen till att de flesta spelar vidare är väl för att de förväntar sig att de tillslut ska ha vunnit tillbaka alla sina pengar som de spelat bort och mer därtill?
Borde det egentligen inte vara så att det är en panikångest som spökar i deras hjärnor, det är inte som att de blir förhandlingsförlamade på samma sätt som en person som är beroende av alkohol eller droger blir. Det är ju knappast som att de känner ett "välmående" när de spelar, som en person gör när den fått i sig alkohol eller drogen? Nu ska jag egentligen inte säga någonting om det, eftersom jag varken har spelberoende eller drogproblem. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera över det.
jag tror det är ett beroende helt klart. När de spelar så mår de bättre, ångest och problem upphör i spänningen som kommer från de snurrande julen. sedan kommer ångesten starkare än innan och vips så sitter de vid maskinerna igen för att lätta på ångesten. precis som alkoholisten som när ångesten efter alkoholen blir för stark måste dricka för att dämpa den. Väldigt liknande mekanismer...
precis, k-paw man.
Problemet tycker jag ligger i Svenska spels hycklande uppdrag. Helt ok att ha spelmonopol för att dämpa spelberoendet, som systembolaget. Men om man tittar på deras repsektive reklamkampanjer ser man hur de skiljer sig åt. Svenska spel lockar verkligen till mer spel medan Systembolaget använder allt sitt reklamutrymme till att argumentera mot sin egen produkt och visar på så sätt att de tar sitt uppdrag på allvar.
Svenska spel där emot verkar ha tolkat sitt uppdrag på ett helt annat sätt; att få in så mycket spelpengar som möjligt. Inte blir det bättre av att Svenska dessutom tar ut mer vinnst, alltså låter mindre av insatsen gå tillbaka till spelaren.
Men att det finns fler spelautomater i låginkomstområden än höginkomstområden är bara en logisk följd av efterfrågan.
Arktos pekar verkligen på ett enormt problem med svenska spel. Jag vet inte hur ägarens (staten) direktiv till svenska spel har sett ut men det riktigt stora hyckleriet uppstår ju när politikerna försvarar spelmonopolet med just sådana argument, när alla kan se att svenska spel uppenbarligen agerar precis tvärt emot.
Jag håller med er båda. Det är verkligen hyckleri det de håller på med och skulle de ta sitt jobb på allvar så skulle de faktiskt undersöka hur många maskiner de har ute jämfört med befolkningen i de olika kommunerna. Till att börja med that is.
Både spel- och alkholpolitiken ser annorlunda ut i Finland och jag upplever att beroendet av dessa berusningsmedel (eller kanske snarare distraktionsmedel) är mer utbredd där. Och Sverige rör sig sakta men säkert mot samma milda lagstiftning... Vidare vill jag gärna påstå att man kan bli beroende av det mesta. Det finns mycket som duger till att döva, dämpa och distrahera ofta genom ett temporärt tillstånd av berusning. Bara orkidémissbrukarna är fler än man kan ana, och nu är jag helt seriös. Det finns ett par vars växthus drar så mycket el vintertid att de mest äter gröt.
eskapims åt folket.
Ja det finns många sätt, frågan är var gränsen går. Mitt svar på det är när det drabbar ens omgivning.
Var gränsen för beroende går är otroligt svårt att säga. Jag skulle säga, till skillnad från Arktos, att det inte är när det drabbar ens omgivning utan när det drabbar en själv. Så länge som någon känner att det inte gör det dem något att bara äta gröt för att de odlar orkidéer eller att trisslotter faktiskt är värt att äta snabbmackaroner en månad för så tror jag inte att det är ett beroende. Det blir det när man dels tappar kontrollen och sätter sig i andra problem som förstår ens liv mer och mer. Skulder, bråkar med vänner, ångestkänslor över den tappade kontrollen och liknande. Det är då det blir ett beroende och det är då det blir skadligt... Hmm. Det gäller åtminstone för saker som inte är alkohol och droger... Där finns det ju andra aspekter också och beroende gränsen går nog där någon annanstans. Det är dock en jättesvår fråga.
