Gwellmyn

Så kom den dag som både jag och Anna fruktade. Att en av våra små bäbisar skulle gå bort. Usi fick för ungefär två veckor sedan problem med sina bakben och vi visste inte hur allvarligt det var. Vi läste på nätet och på olika forum att det var ganska vanligt att råttor fick bakbenskörhet i lite äldre ålder. De kunde leva med det i antingen några veckor eller flera månader. Därför valde vi att försöka göra det bästa av saken.

När jag sen gick upp i morse så såg jag att något inte var helt okej med Usi. När jag tog ut honom såg han alldeles förvirrad ut och även framtassarna bara hängde. När jag sen satte ner honom på mattan så började han spratlla vilt omkring sig och bita i luften. Det var som att han inte längre såg någonting.

Så jag har suttit med honom bredvid mig sedan klockan 9 imorse, Anna är inte hemma utan är påväg från Göteborg och hit. Han kämpade på den lilla tappra soldaten, men 16.05 orkade han inte längre, utan då somnade han in. Hans lilla råtthjärta slutade slå. Så nu ligger han där i en låda, invirad i en stycke fint tyg och väntar på att matte ska komma hem så att vi kan begrava honom.

Jag vet att det är bara skalet kvar och att han är på en bättre plats just nu.

Vila i fred lille vän, både jag och matte älskar dig.