Studentlivet
Inser att det var bra länge sedan jag skrev. Men bättre sent än aldrig, eller?
Jag skulle kunna säga att det är studentlivet som tar mest tid från mig, men då skulle jag nog ljuga lite. Även om det är mycket att göra i skolan så har jag legat lite på latsidan. Men idag ligger jag i alla fall och kollar upp norska skolsystemet. Det liknar det svenska i mångt och mycket. En sak som jag inte visste var faktiskt att de nordiska länderna har ett samarbete, vilket gör att elever från sverige kan söka till ett annat gymnasium i de andra nordiska länderna på samma villkor som inhemska elever. Dock gäller fortfarande normala regler, det vill säga att de endast får söka utanför kommunen om inte utbildningen ges där (förutom vissa områden som t ex Stockholm och Göteborg). Samma sak gäller för oss lite äldre, om vi vill studera i någon av de andra nordiska länderna så kan vi söka till alla deras utbildningar på högskolenivå, utan att för den delen ha behövt läsa det inhemska språket. Så är det inte för utomnordiska elever. Jag hoppas ni förstår vad jag menar.
Allt detta ledde till att jag började läsa lite mer om svenska högskolesystemet, då jag även har en uppgift som handlar om denne. Detta leder mig hela vägen till studentkårer. Alla (i alla fall majoriteten) vet att enligt lag (Kårobligatorium lagen, heter den lärde jag mig idag.) så måste högskolestudenter vara medlem i en studentkår för att få studera på högskolan. Jag förstår tanken bakom det hela. Kåren är jättebra, eftersom den förespråkar studenternas vilja. Dock tycker jag inte om att bli "intvingad" i något.
Även om kåren står på sidan av universitetet, så känns det ändå som att jag är tvungen att betala för min utbildning som ska vara gratis. Detta är även något som har debatterats länge och väl, om det går emot den negativa föreningsfriheten (rätten att stå utanför organisationer). 2004 röstade till och med riksdagen om kårobligatoriumets avskaffande, vilket inte gick igenom.
Jag anser faktiskt själv att det bör avskaffas. Detta leder till att jag för det första kan själv välja om jag vill gå med i en kår och vilken jag isådana fall vill gå med i. Detta leder även till, tror jag, att kårerna själva börjar göra mer reklam av sig. De behöver synas mer och visa vad de egentligen gör. Det finns kårer som redan gör det jättebra, men majoriteten verkar inte kunna nå ut till sina medlemmar ordentligt. Varför det? En del är antagligen ointresse från medlemmarna. Men mycket tror jag handlar om att de som verkligen är aktiva i kåren är så mycket uppe i sitt egna arbete att det glömmer sina medlemmar. Förutom när det kommer till festande, för då är både de aktiva och de vanliga medlemmarna med på noterna. Men det är väl otroligt synd att det är endast då som de båda parterna går samman. Nej, avskaffa tvånget, så att kårerna får lite mer att jobba för.
Jag skulle kunna säga att det är studentlivet som tar mest tid från mig, men då skulle jag nog ljuga lite. Även om det är mycket att göra i skolan så har jag legat lite på latsidan. Men idag ligger jag i alla fall och kollar upp norska skolsystemet. Det liknar det svenska i mångt och mycket. En sak som jag inte visste var faktiskt att de nordiska länderna har ett samarbete, vilket gör att elever från sverige kan söka till ett annat gymnasium i de andra nordiska länderna på samma villkor som inhemska elever. Dock gäller fortfarande normala regler, det vill säga att de endast får söka utanför kommunen om inte utbildningen ges där (förutom vissa områden som t ex Stockholm och Göteborg). Samma sak gäller för oss lite äldre, om vi vill studera i någon av de andra nordiska länderna så kan vi söka till alla deras utbildningar på högskolenivå, utan att för den delen ha behövt läsa det inhemska språket. Så är det inte för utomnordiska elever. Jag hoppas ni förstår vad jag menar.
Allt detta ledde till att jag började läsa lite mer om svenska högskolesystemet, då jag även har en uppgift som handlar om denne. Detta leder mig hela vägen till studentkårer. Alla (i alla fall majoriteten) vet att enligt lag (Kårobligatorium lagen, heter den lärde jag mig idag.) så måste högskolestudenter vara medlem i en studentkår för att få studera på högskolan. Jag förstår tanken bakom det hela. Kåren är jättebra, eftersom den förespråkar studenternas vilja. Dock tycker jag inte om att bli "intvingad" i något.
Även om kåren står på sidan av universitetet, så känns det ändå som att jag är tvungen att betala för min utbildning som ska vara gratis. Detta är även något som har debatterats länge och väl, om det går emot den negativa föreningsfriheten (rätten att stå utanför organisationer). 2004 röstade till och med riksdagen om kårobligatoriumets avskaffande, vilket inte gick igenom.
Jag anser faktiskt själv att det bör avskaffas. Detta leder till att jag för det första kan själv välja om jag vill gå med i en kår och vilken jag isådana fall vill gå med i. Detta leder även till, tror jag, att kårerna själva börjar göra mer reklam av sig. De behöver synas mer och visa vad de egentligen gör. Det finns kårer som redan gör det jättebra, men majoriteten verkar inte kunna nå ut till sina medlemmar ordentligt. Varför det? En del är antagligen ointresse från medlemmarna. Men mycket tror jag handlar om att de som verkligen är aktiva i kåren är så mycket uppe i sitt egna arbete att det glömmer sina medlemmar. Förutom när det kommer till festande, för då är både de aktiva och de vanliga medlemmarna med på noterna. Men det är väl otroligt synd att det är endast då som de båda parterna går samman. Nej, avskaffa tvånget, så att kårerna får lite mer att jobba för.
Kommentarer
Trackback
