Godmorgon stjärnljus
Jag ska erkänna något. Jag har inte klarat ett Super Mario spel sedan Super Mario Bros 3. Ja, jag vet, det är lite illa. Men samtidigt har det inte kommit något riktigt bra, förutom Super Mario 64 och det spelet fick jag aldrig tid att sätta mig in i. Gameboy spelen fastnade jag aldrig direkt för, Super Mario Sunshine var ganska trist och New Super Mario Bros ligger fortfarande i hyllan oavklarat på grund av andra spel. När Super Mario Galaxy släpptes var jag inte så jätteintresserad faktiskt. Det tog mig ända fram till mars i år innan jag bestämde mig för att köpa spelet och då av den enkla anledningen att Anna (min flickvän) önskade det sig i födelsedagspresent. Som otur var så fick hon aldrig chansen att börja spela spelet, utan hon åkte upp till Skellefteå och spelet blev kvar nere hos mig (hehe).
Det tog några dagar innan jag slängde in spelet i min Wii och drog igång det. Det var här som allt tog en rejäl sväng för mig när det gäller Super Mario serien.......
Vilket underbart spel!
För första gången sedan Super Mario Bros 3 är jag fast. Spelet bara skriker av spelglädje och jag kan inte låta bli att känna mig varm inombords när jag spelar spelet. Det är så här det borde kännas med alla spel. Varje bana känns unik och även om man som i de senaste spelen åker tillbaka till samma världar så har Nintendo tänkt till en extra gång och gör banan unik en gång till. Banorna är fulla av små hemligheter och visst, svårigheten kunde varit ett snäpp högre, men samtidigt gör det ingenting. Det är ganska skönt att inte behöva sitta och nöta spelet alldeles för mycket, även om jag dör både en, två och tre gånger på flera ställen. Sen får vi inte glömma musiken, det är ju helt otroligt vad bra den är. Med surround systemet på högsta volym (ja i alla fall nästan) så ekar de lekfulla tonerna i hela lägenheten och säkert ända ut i trapphuset.
Samtidigt som spelet är otroligt leksamt och en befrielse på något sätt, så vet jag att det finns ett allvar bak i nacken. Jag måste ju klara spelet för att tillgodoräkna mig det i min och Farbror Atlas tävling. Med ca 40 stjärnor avklarade har jag bara 200 stjärnor till att hitta, vilket kommer att bli ett rent nöje.
Det tog några dagar innan jag slängde in spelet i min Wii och drog igång det. Det var här som allt tog en rejäl sväng för mig när det gäller Super Mario serien.......
Vilket underbart spel!
För första gången sedan Super Mario Bros 3 är jag fast. Spelet bara skriker av spelglädje och jag kan inte låta bli att känna mig varm inombords när jag spelar spelet. Det är så här det borde kännas med alla spel. Varje bana känns unik och även om man som i de senaste spelen åker tillbaka till samma världar så har Nintendo tänkt till en extra gång och gör banan unik en gång till. Banorna är fulla av små hemligheter och visst, svårigheten kunde varit ett snäpp högre, men samtidigt gör det ingenting. Det är ganska skönt att inte behöva sitta och nöta spelet alldeles för mycket, även om jag dör både en, två och tre gånger på flera ställen. Sen får vi inte glömma musiken, det är ju helt otroligt vad bra den är. Med surround systemet på högsta volym (ja i alla fall nästan) så ekar de lekfulla tonerna i hela lägenheten och säkert ända ut i trapphuset.
Samtidigt som spelet är otroligt leksamt och en befrielse på något sätt, så vet jag att det finns ett allvar bak i nacken. Jag måste ju klara spelet för att tillgodoräkna mig det i min och Farbror Atlas tävling. Med ca 40 stjärnor avklarade har jag bara 200 stjärnor till att hitta, vilket kommer att bli ett rent nöje.
Kommentarer
Trackback
