Gwellmyn

Efter ett otrolig mängd med action, äventyr, fps, sport och plattformspel så måste speltillverkarna börja titta åt andra håll. Jag slutar aldrig att förvånas hur de lyckas, För några år sedan fick vi reda på att Rockstar Games hade ett nytt spel på gång, skaparna av Grand theft auto, detta spel skulle bli något speciellt. De gav oss ett bordtennis spel(!) inget som någon hade räknat med. Dessutom var det ett bra spel.

Nu är det inte Rockstar som ligger bakom nästa underliga spel, utan ett spelbolag vid namn CRAVE. De håller på att skapa ett tjurridar spel. Inte mekaniska, utan riktig western stil. Som de skrev på IGN:s hemsida så kan jag se hur deras achiviements kommer att se ut: "Stanna kvar på tjuren i 10 sekunder - 10 Gamerscore".
Vad de hittar på.



Yiiiiiiiiiiiiiihaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!

Dagens Ctrl+alt+del tar upp ett ämne som är väldiskuterat i gamers kretsar. Är det fusk att använda en manual som visar hur man tar sig igenom spelet? Själv har jag faktiskt tagit sådana till hjälp när jag antingen har fastnat rejält eller när det är något man ska samla på i större mängder. Som senast i Gúdfadern spelet. I detta spel ska man samla 100 stycken filmrullar. Jag hade hittat 26 stycken när jag klarade spelet, istället för att leta som en galning efter dem i flera dagar tog jag faktiskt en guide till hjälp. Däremot skulle jag aldrig få för mig att sitta med en guide uppe hela tiden för att följa den slaviskt för att klara ett spel, då försvinner ju all glädje.

En liknande diskussion som har dykt upp i min bekantskapskrets är det här med att "fuska" till sig achievements i spel till Xbox 360. I fredags körde ett antal svenskar ett antal sessioner i Shadowrun för att se till att få så många achievements som möjligt. Detta betyder alltså att t ex det ena laget står stilla så att en eller två ur det andra laget får gå runt och avliva dem utan kamp, så att de kan få t ex achievementen som man får när man dödar 10 ur motståndarlaget utan att dö själv. Eller den där man får en achievement för att återuppväcka tre personer på samma gång. Eller den som man får om man lyckas få in artifakten (catch the flag) i mål medan man förblöder.
Själv tycker jag att det är lite mesigt med sådant spel, ska man få sådana achievements ska man skaffa sig dem fair and square. Att t ex skaffa sig en achievement som visar att man lyckats avliva 10 andra utan att själv dö under en session är respekt, men inte om man skaffa sig den på ett "falskt" sätt. Visserligen går det inte att bevisa, men är man en gamer med självrespekt så gör man inte så.

Jag och Anna beställde ett par nya t-shirts idag. Jag behöver verkligen det, de flesta t-shirt jag har börjar bli ganska sletna.

Här är de som vi beställde.

Min första
Min andra
Annas första
Annas andra

Inte världens roligaste inlägg, men desto roligare t-shirts.

Läste en artikel om Jack Vegas maskiner idag. I Huddinge finns det tydligen betydligt fler maskiner per invånare, än det gör i rikare kommuner som Danderyd. Majoriteten av de som spelar berättar även att svenska spel och resturangägarna egentligen borde ta bort maskinerna, för då skulle de slippa känna beroendet.

Jag undrar egentligen om spelberoende om pengar, är ett beroende? Anledningen till att de flesta spelar vidare är väl för att de förväntar sig att de tillslut ska ha vunnit tillbaka alla sina pengar som de spelat bort och mer därtill?
Borde det egentligen inte vara så att det är en panikångest som spökar i deras hjärnor, det är inte som att de blir förhandlingsförlamade på samma sätt som en person som är beroende av alkohol eller droger blir. Det är ju knappast som att de känner ett "välmående" när de spelar, som en person gör när den fått i sig alkohol eller drogen? Nu ska jag egentligen inte säga någonting om det, eftersom jag varken har spelberoende eller drogproblem. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera över det.

Så kom den dag som både jag och Anna fruktade. Att en av våra små bäbisar skulle gå bort. Usi fick för ungefär två veckor sedan problem med sina bakben och vi visste inte hur allvarligt det var. Vi läste på nätet och på olika forum att det var ganska vanligt att råttor fick bakbenskörhet i lite äldre ålder. De kunde leva med det i antingen några veckor eller flera månader. Därför valde vi att försöka göra det bästa av saken.

När jag sen gick upp i morse så såg jag att något inte var helt okej med Usi. När jag tog ut honom såg han alldeles förvirrad ut och även framtassarna bara hängde. När jag sen satte ner honom på mattan så började han spratlla vilt omkring sig och bita i luften. Det var som att han inte längre såg någonting.

Så jag har suttit med honom bredvid mig sedan klockan 9 imorse, Anna är inte hemma utan är påväg från Göteborg och hit. Han kämpade på den lilla tappra soldaten, men 16.05 orkade han inte längre, utan då somnade han in. Hans lilla råtthjärta slutade slå. Så nu ligger han där i en låda, invirad i en stycke fint tyg och väntar på att matte ska komma hem så att vi kan begrava honom.

Jag vet att det är bara skalet kvar och att han är på en bättre plats just nu.

Vila i fred lille vän, både jag och matte älskar dig.

.....så många är det sedan jag tränade sist. Då gick jag första året på gymnasiet och det första vår lärare i idrott sa till oss var:

"Ni går på media, och jag vet hur ni brukar funka, ni är lata jävlar som bara ställer till bekymmer och kommer aldrig på lektionerna, så jag förväntar mig ingenting från er."

Hon fick ju rätt, majoriteten av oss valde att gå tillräckligt för att få ett IG i ämnet och sen ingenting mer, varför ska vi göra det när vi får ett sådant välkomnade.

Men idag hände det. Jag och David, efter lite irrande omkring i Skanstull, stegade in på Badmintonstadion och spelade för första gången. Jag var helt slut efter 10 minuter, men det kändes väldigt bra att komma igång. I en timme höll vi på att slå den förbaskade fjäderbollen fram och tillbaka över nätet. Vi räknade även poäng, men eftersom David vann alla matcherna så glömmer vi det. Han fick mig även springa som en vettvilling fram och tillbaka på plan. Men jag gav honom allt en del kluriga bollar tillbaka.
Känner mig väldigt duktig och nu hoppas jag bara att vi kan köra en gång i veckan så att jag faktiskt får upp ett flås att räkna med.

Nu känns det verkligen som att sommaren är här. Igår var jag för första gången ute och gick i bara t-shirt. Jo jag hade byxor och skor på mig också, tro ingenting annat.

I dessa tider så rusar även mindre lastbilar fram på gatorna, full med skrålande studenter som sjunger hur jävla bra de är som lyckats ta sig igenom 12 år av skola. Självfallet ska de fira, jag kommer ihåg själv hur det var även om det var sju år sedan. Jag tänker inte ge mig in i debatten om studenterna borde fira eller inte och om det är bra att de åker runt på olika flak.

Däremot finns en annan debatt som alltid blossar upp i dessa tider. I alla fall de senaste åren, kan inte dra mig till minnes att det stormade så mycket runt det när jag var liten. Det är var skolavslutningar ska ske, ska de verkligen vara i en kyrka?
På senare år har många börjat ifrågasätta denna mötesplats, eftersom de studerande numera tillhör många olika religiösa kulturer och inte bara den kristna. Andra anser att det är en tradition att skolavslutningar ska vara i kyrkor.
Hur ser jag själv på saken? TIll och börja med ska jag bry mig? Det är klart jag ska, bland annat för att jag nu går en utbildning där det finns stor chans att jag själv kommer att arbeta inom skola, men inte bara därför, det är min rätt att tycka vad jag vill om saken.
Så vad tycker jag då? Jag anser att man visst kan ha skolavslutningar i kyrkan, det är en fin och stor lokal som fungerar som mötesplats. Däremot anser jag inte att man ska sjunga psalmer, i alla fall inte de djupt religiösa. Kyrkan ska inte ha den stora påverkan på skolan att ungdomarna ska tvingas till att "erkänna" en tro som de kanske inte tror på. På så vis kanske det är bättre att vara i en annan lokal, då kyrkor faktiskt kan vara en ganska laddad plats. Men som möteslokal är den helt okej, men som sagt, tvinga inte på någon en tro som de inte vill ha.

Jag vet inte om jag har nämnt det förut, men jag har fått ett ex av 360 spelet Shadowrun. Jupp det är baserat på rollspelet med samma namn. När jag först fick höra talas om spelet blev jag ganska besviken när jag fick reda på att det skulle bli ett FPS spel. Nu när jag fått chansen att testa spelet är jag av en helt annan karaktär. Spelet är grymt kul och mycket beroende framkallande. Spelet i sig har fångat känslan från rollspelet ganska hyffsat och även om det inte är någon direkt historia att prata om så finns det i alla fall nog med referenser för att man ska kunna känna igen sig.

Själv föredrar jag att spela en Dvärg, med smartlink, resurrection och summoning. Detta toppas med en gigantisk mini-gun. På ctrl-alt-delete kan man idag läsa en liten seriestripp om spelet och sista rutan måste ju vara riktad till mig helt klart.

Har nyligen kommit hem ifrån Play! - A videogame symphony. Det var inte riktigt samma känsla i år, även om det är bland det bästa jag någonsin varit på. Kan vara för att jag på något vis visste vad som väntade den här gången.
Men maffigt värre var det.

I år så var höjdpunkterna helt klart Amiga och Commodore 64 medleyn. Trodde aldrig att de gamla blip-blop låtarna skulle låta så bra i orkester version. Zelda medleyt går aldrig av för hackor. Oblivion var också maffigt att höra.

De som var mindre bra var, tyvärr, Metal Gear Solid låten. De lyckades inte få den att lyfta den här gången heller, en låt som verkligen har potential. Konstigt. Sista låten de spelade "Dancing Mad" från FF6 var inte heller helt super. Visst den var maffig med ett hårddrocks band, Machine Supreme, som spelade med. Men i låten fanns det även ett helt solo med en orgel som lät rent utsagt för jävligt. Synd, jag hade hoppats på ett bättre final nummer.

En sak som var lite rolig var att de hade lagt in två låtar som inte hade med tv-spel att göra. Redan innan visste vi att konserthuset valt att lägga in låtar från deras vanliga repertoar. Vilket vi som var där inte riktigt var intresserade av och hade kritiserat innan. Dock lovade konserthuschefen att låtarna skulle inte vara något Mozart eller Bethoven, utan att vi skulle bli överaskade. Första låten kände jag igen men kunde inte placera, efter att de spelat den berättade dirigenten, Arnie Roth, att låten härstämmade från 1921 och har legat till grund för många filmmusik och tv-spelslåtar. Vilket kan förklara varför jag kände igen bitar. Den andra kände jag direkt igen, men tog mig ett tag att placera. Den kom från Robocop. Två ganska bisarra låtval, men roligt ändå.

Nåväl, allt som allt var det en mycket lyckad kväll och jag hoppas att de återvänder nästa vår/sommar också.